Det finns ett stort tomrum i svensk politik. Konsumentlagstiftningen i Sverige och EU stöttar inte tillräckligt. Att vara konsument blir allt mer krävande. Utbudet ökar, och valen är många. Handeln blir allt mer gränslös. Reklamen blir allt mer dold och lurig. Och vi ska inte bara välja prylar utan även skola, pension, vård och omsorg. Det här skapar en klyfta mellan människor som kan ta för sig på en växande marknad – och dem som inte kan det. Vem har information som behövs för att göra kloka val för köp och investeringar?

Förr åkte människor till byns marknad och fick en överblick av vad som fanns, vilka priser som gällde och kunde därefter bedöma vad man var beredd att betala. Idag är marknaden hela världen. Internet har gjort att vi kan handla i stort sett var och när som helst. Affärskedjor som finns i olika länder på Internet konkurrerar inte bara med andra företag utan även med sig själv inbördes. Men den interna konkurrensen begränsas. Du får i många fall inte köpa från det billigaste landet, utan företaget ger dig bara möjligheten att handla i det land du befinner dig i. Detta gäller även inom EU där det ska finnas en öppen marknad. Men ännu krångligare är det med mobiltelefonin.

Du kan ha ett telefonabonnemang hos en operatör som finns i flera olika EU-länder. Prissättningen hos operatören är olika beroende på vilket land du tecknar abonnemanget i. Skulle du sedan ta med dig abonnemanget till ett annat land på semester gäller ett helt annat pris, även om du använder ”din egen” operatör i semesterlandet. Vart tog den öppna marknaden vägen då? Varför tar exempelvis Telia olika priser för olika kunder beroende på var abonnemanget är tecknat?

Informationen till föräldrar när det är dags att välja skola eller dagis är på många håll bristfällig. Marknadsföring från större utbildningsanordnare lägger mer resurser på att få dig att välja just deras skola. Deras vinstintresse driver till allt högre lockrop. Men hur ska du som förälder få en bra överblick om vilken skola som är bäst för ditt barn?

De flesta större elektronikkedjor kör med lägstaprisgaranti, men de använder olika modellbeteckningar i de olika kedjorna på i stort sett samma apparat. På så vis blir det omöjligt för kunden att jämföra, och få rätt, till lägstaprisgarantin. Det borde finnas en tydlig regel som styr vad lägstaprisgaranti innebär.

Den som ska fatta sitt beslut hamnar lätt i kläm. Här finns ett stort tomrum i svensk politik. Konsumentlagstiftningen i Sverige och EU behöver skärpas för att stötta konsumenterna.

Socialdemokraterna behöver lyfta konsumentfrågorna till nya dimensioner. Människor ska inte behöva känna sig lurade. Samhället ska stå på konsumenternas sida.
En stark konsumentpolitik är nödvändig för att få marknaden att fungera väl, det gäller både den nationella och den gemensamma, europeiska marknaden. Viktiga delar av konsumentskyddet utgörs av att värna konsumenterna mot farliga produkter, oseriösa försäljare, oskäliga avtal, vilseledande rådgivning och information.

Sveriges nio miljoner konsumenter är beroende av effektiva konsumentskyddslagar och en tillsyn som bevakar att lagarna följs. Detta för att vi alla ska kunna göra informerade och medvetna val på en allt mer komplex och global marknad. Det är först när både konsumenter och företag är jämstarka som konkurrens och maximal nytta kan uppnås på marknaden.

En stark konsumentpolitik är en fråga om demokrati och om rättvisa.

Varje dag är en kamp för att nå jämlikhet och jämställdhet. Diskussionen går hög bland genusvetare och många som skriker att de är feminister. Nu är den stora frågan att radera könsbegreppen. Får tjejer mer betalt för att de benämns hen? Får killar sämre betalt av att nämnas hen? Just nu känns den diskussionen dölja andra viktiga frågor.

Varenda karl som sysslar med samhällsfrågor är medveten om att man måste vara feminist för att vara inne, om man inte är Kd:are, moderat eller Sd:are. Märkligt att det är så inne att benämna sig något, samtidigt som praktiska beslut för att bryta ojämställdheten är så ute.

Det är fortfarande så att killar i första hand ser killar när någon ska utses till ett uppdrag eller jobb, generellt. Detta är extra tydligt när vi ser på uppdrag som man endast ska utse en person till. Om alla partiorganisationer runt om i landet fick utse en person som skulle få åka på en viktig konferens skulle de flesta välja en man. Jag är säker på det. Om de istället skulle få skicka två personer så skulle sannolikt i de flesta fall den andra vara kvinna. Kan vara annorlunda i M, Kd eller Sd, där män går före kompetens.

Jag ser det som självklart att män och kvinnor ska ha lika lön för liknande arbetsuppgifter. Så säger alla feminister. Varför har då män mer betalt än kvinnorna inom de organisationer som kallar sig feministiska? Kolla bara på regeringskansliets politiskt anställda. Hur ser det ut där?

Kommunerna betalar ut aktivitetsstöd och andra former av bidrag till föreningar som erbjuder fritidssysselsättning. Hur ser fördelningen ut där? Men framförallt, den klumpsumman som betalas ut till föreningen, hur mycket går till pojkidrotten inom klubben och hur mycket går till flickidrotten?

Varje dag är en kamp för jämställdheten. Idag är det läpparnas bekännelse, eftersom det är den 8 mars. Men i morgon, då är det åter upp till bevis. I morgon och alla andra dagar ska fajten tas för lika lön, delad makt och samma möjligheter.

Socialdemokraternas framgång i SIFO var väntad. Men inte så snabbt och så stort. Under söndagen och måndagsmorgonen diskuteras att Stefan Löfven inte synts mycket i debatten.

Det handlar om ledarskap. Ett modernt ledarskap som Ingvar Carlsson använde sig av redan på 80-90-talet.

Det nya ledarskapet handlar om ett breddat ledarskap. Varje spelare ska vinna sin position, det är taktiken. Ett lagspel där alla har en mycket viktig individuell roll.

Det är bra att talespersoner och de som är bäst inom respektive område tar debatter och uttalar sig i olika frågor. Ett sådant exempel är när partisekreterare Carin Jämtin kliver fram tillsammans med kommunpolitikerna Reepalu och Hultén för att berätta om Socialdemokraternas syn på vinster i välfärdssektorn. Ansvaret bör läggas på kommuner och landsting om hur de vill göra sina upphandlingar.

Socialdemokraterna har ett stort lag med många bra politiker som passar in i Stefan Löfvens breddade ledarskap. Läs bara: Carin Jämtin, Luciano Astudillo, Veronica Palm, Tomas Eneroth, Lena Hallengren, Ibrahim Baylan, Morgan Johansson, Heléne Fritzon, Mikael Damberg, Carina Moberg, Louise Malmström, Helene Hellmark Knutsson, Urban Ahlin, Johan Löfstrand, Ardalan Shekarabi, Anders Johansson, Anna Johansson, Maryam Yazdanfar, Anders Ygemann, Åsa Kullgren, Kenneth G Forslund, Matilda Ernkrans, Hillevi Larsson och många många fler.

Jag har bara fått med en bråkdel av bra politiker med hjärtat i socialdemokratin. Ett breddat ledarskap är ett modernt ledarskap.

I Linköping är bostadsbyggandet det lägsta på 10 år. Linköping har fått en Demirok-effekt, mycket snack och liten verkstad. De senaste fem åren har tomtkön stagnerad vid ca 1400 familjer.

Kommunens låga utbud av tomter och Linköpingsbornas stora efterfrågan av egna hus har drivit upp priset på egnahemsbostäder. Det är marknadsekonomins mekanismer. Bara de med störst marginal har möjlighet att skaffa hus i attraktiva lägen. Skulden för detta är kommunens svek mot dem som står i tomtkön. Kommunen ska arbeta för kommuninvånarna, inte driva upp priser för att själv tjäna på det.

Vi Socialdemokrater vill att kommunen tar på sig ett projektansvar att skapa möjligheter att bygga villor till ett mycket prisvärt alternativ.
Genom att göra avtal med den hustillverkare som kan leverera olika husmodeller till bäst priser och bra avtal, genom att kommunen tar på sig rollen att förhandla ned anslutningsavgifter. Jag kan även tänka mig att kommunen kan erbjuda husköparna en tioårig möjlighet till tomträtt med friköpsrätt. Då kan priserna bli ännu lägre.

Istället för att hålla priserna uppe i kommunen med ett fåtal tomter i utbud leder detta förslag till en prispress på bostäder, samtidigt som fler får möjlighet till eget boende.

Målsättningen ska vara att få ned priset på nyckelfärdiga Karlssonvillan till 2 000 000. Det skulle vara ett mycket konkurrenskraftigt pris.

Med Karlssonvillan får en familj, med två heltidsarbetande personer i vanliga inkomstlägen och två barn, med mycket god marginal möjlighet att bo i ett eget hus. En sjuksköterska en och snickare skulle när alla utgifter, alltså inte bara boendet, är betalade varje månad ha mer än 16 000 kronor kvar att spendera enligt Konsumentverkets schabloner. Den beräkningen grundar sig på ett femårigt bostadslån utan amortering med en kontantinsats på 15 % och att hushållet inte har bil. Skulle de ha bil, vilket är rimligt, skulle det finns cirka 12 000 kvar att spendera. Det gör att möjligheten till amortering är mycket goda. Jag vill reservera mig för eventuella fel i beräkningar och kalkyl. Gör gärna själv en kalkyl på din bank och Konsumentverkets hemsida.

Tanken med Karlssonvillan är att löntagare i vanliga inkomstlägen ska ha råd att bo i en nybyggd villa, trots en tuff bostads- och lånemarknad. Kommunen kan bidra till att Karlsson- villan byggs genom att tilldela mark i attraktiva lägen och komma överens med byggföretagen om lämpliga lösningar.

Socialdemokraterna jobbar på lösningar för bostadspolitiken, medan ansvarigt kommunalråd hellre äter middagar och klipper invigningsband
Läs mer om förslagen >>

I snart ett år har jag och många många socialdemokrater uppmärksammat barnfattigdomen i Sverige. Vi var inte först. Det här har Rädda barnen och BRIS gjort länge och fått upp ögonen på oss andra. Under det året som gått har jag ofta mött moderater, kristdemokrater och andra som påstår att det inte finns någon barnfattigdom i Sverige.

Tyvärr tror många att barnfattigdom bara finns i Afrika och Asien. Att i Sverige finns ett skyddsnät som ser till att inga barn hamnar i fattigdom. När jag skriver

tyvärr menar jag att många blundar för frågan i Sverige. Problemet behöver lyftas upp av regeringen för att det ska sättas in åtgärder.

Tyvärr är inte barnfattigdom i Sverige så ovanligt som många tror. Men att inte ha råd att ge sina barn vad de behöver, ger många föräldrar en skamkänsla som de inte borde ha. Men de lyckas att dölja det på olika sätt.

Alexandra Pascalidou skrev i sin krönika i Metro så här:

”Häromdagen när jag ledde ”Ring P 1” fick jag mejl av en mamma i Luleå som berättade att hon sjukanmäler sina barn när det är friluftsdag. De låtsas vara sjuka för att hon inte har råd att skicka med dem matsäck eller inte har en slant över för att hyra skidor när det varit dags för slalomutflykter.”

I Extra Östergötland fanns i i veckan en liten artikel om att antalet barnfamiljer som vräks från sina bostäder ökar. Det är inte acceptabelt att något barn ska behöva vara med om att bli vräkt.

Regeringen har sänkt skatterna och samtidigt torpederat skyddsnätet. A-kassan och Sjukförsäkringen har blivit så skadeskjutet att människor får gå till kommunernas socialbidrag för att kunna försörja sig. Ett problem med det är att det är staten som har kostnader för A-kassan och sjukförsäkringen, medan det är kommunerna som har kostnader för socialbidrag.

Kommunerna har fått kostnader som staten borde tagit, men staten (Borg och Reinfeldt) har istället sänkt skatterna.

Kommunerna borde få starka muskler och sätta in tuffare åtgärder för att minska barnfattigdomen. Staten har en viktig roll att fylla även här, men det är kommunerna som ansvarar för att det finns bra skola, fritid och familjestöd.

Det borde finnas en lag mot att vräka barnfamiljer. Det borde vara självklart att alla skolor serverade frukost. det borde vara självklart att det skulle vara förbjudet att ta ut avgifter i skolan eller överlåta skollunchen till matsäck som ska skickas med hemifrån. Det borde vara självklart att stat och kommun stöttade fritidssysselsättning till barn och unga så att alla har råd att vara med.

Sänkta skatter i all ära är väl bra, men det är betydligt viktigare att vi tar väl hand om barnen.

Genom twitterflöden och Facebookuppdateringar, men inte minst på bloggar kommenteras politiska händelser. Men det handlar som mest om själva spelet. Vad någon sagt, eller ännu värre hur någon sagt det. Det har blivit en ytlighet i politiken som medialt, i gammalmedia och sociala medier, numer kommenteras. Det är långsikitigt förödande för politiken.

Det är viktigare för samhällsutvecklingen vilken politik som bedrivs eller önskas bedrivas än hur relationer och passningsspel mellan politiker fungerar. Jag vill se en ökad diskussion om det politiska sakinnehållet. Högt till tak och med öppen dörr där människor välkomnas med sina idéer.

Igår skrev Matilda Ernkrans (S) och Veronica Palm (S) om “Miljonprogrammen nyckel till Sveriges”. Socialdemokratisk välfärdspolitik med klimatfrågan i fokus. Regeringen har inga visioner på området, men det har Socialdemokraterna. Ernkrans och Palm skriver:

” av åldersskäl krävs en storskalig renovering av miljonprogrammets bostäder. Runt 650 000 lägenheter behöver renoveras omedelbart. Dessa bostäder står inför nödvändig upprustning driven av naturligt slitage och åldrande, stundtals bristfälligt underhåll och är i behov av energieffektivisering. Det handlar om lönsamma investeringar som minskar energikostnaderna och hjälper oss att nå klimatmålen. Det finns idag väl beprövad teknik för att renovera bostadshus så att energiåtgången minimeras. Energieffektiviseringen är klimatpolitikens mest lågt hängande frukt, en lönsam åtgärd som minskar vårt beroende av fossila bränslen.”

[…]

¨För ett komma igång med renoveringen av miljonprogramsområdena föreslår vi Socialdemokrater ett garantisystem med lånegarantier för upprustning av lägenheter i flerfamiljshus på 1,5 miljard kronor 2013–2015. Samtidigt föreslår vi att pröva möjligheten till vitesföreläggande av fastighetsägare som inte uppfyller rimliga krav på underhåll och renovering av sina fastigheter. Denna nödvändiga upprustning av miljonprogrammet kan skapa upp emot trettiotusen arbetstillfällen årligen.¨

Förslaget ger ökad välfärd åt dem som lever i miljonprogramslägenheter idag, men är även en utveckling som fokuserar på att lösa klimatproblemen.

Idag läser vi Anders Ygemans kritik mot regeringen och deras bristande politik på järnvägen. Anders skriver att

¨vi socialdemokrater kraftigt vill höja järnvägsinvesteringarna, tydliggöra järnvägens organisation och skapa långsiktiga förutsättningar för ett fungerande underhåll. Det är hög tid för att investera i ny kapacitet och nya järnvägsspår. Det är hög tid att börja projektera för Sveriges första snabbjärnvägar mellan Stockholm och Linköping samt mellan Göteborg och Borås¨.

Vad är regeringens svar på järnvägen? Nada!

Inom Socialdemokraterna finns många svar på vardagsproblem och framtidens utmaningar. Där vi inte har svaren är vi nyfikna på andras lösningar och hur vi kan finna lösningarna tillsammans. Med konstruktiva diskussioner om politikens innehåll formas ett bättre Sverige.

Politik handlar inte huvudsakligen om spelet som ska kommenteras. Det är inte fotboll vi tittar på. Vi formar samhället och då behövs hela tiden diskussion och nya idéer.

Sverige blir allt kallare. Fler och fler människor bor på våra gator. Fler och fler blir arbetslösa och fler hamnar utanför försäkringssystemen. Sjukförsäkringen är inte till för de sjuka utan för någon annan. Resurserna räcker inte inom psykvården.

Sverige har blivit kallt och det har pågått länge. Jag lägger inte hela skulden på alliansregeringen, men de senaste fem åren har det gått lavinartat utför.

Människor som mår psykiskt dåligt tvingas bo på gatan eller lever under undermåliga förhållanden. Unga människor som inte känner sig behövda eller ens efterfrågade tappar livsgnistan. Ett klimat i Sverige som bygger mer på att ta hand som sig själv och de sina. Under 2011 svarade Reinfeldt på en fråga om vad de som utförsäkras från sjukförsäkringen ska göra. – Ja, de får väl ta hjälp av nära och kära, svarade han. Hm…..

Även väletablerad medelklass blir drabbad. Kanske inte så ekonomiskt som livskvalitétsmässigt. Jo, visst har de fått det bättre eftersom de får subventionerad hemhjälp, men i övrigt hamnar även dessa i det kalla samhället.

Rädslan för andra människor och det otrygga samhället när man går ut drabbar även medelklassen. Rädslan för pedofiler och andra våldsverkare gör att vi skjutsar våra barn vart de än ska. Rädslan för att gå hem genom parken efter mörkrets inbrott är en hård fotboja för många, även inom medelklassen. Rädslan att våra äldre ska misskötas inom äldreomsorgen drabbar alla.

Vi sätter larm på våra hus och bilar. Vi skaffar privata pensionsförsäkringar och många säkert även sjukvårdsförsäkringar. Barnen får speciella försäkringar så vi garanterar oss ekonomiskt om något skulle hända dem.

Kamerabevakningen på allmänna platser ökar lavinartat. Kamera vid bankomaten, vid och i butiken, vid trafikövervakning, vid “oroliga” platser, på tåg och bussar, i taxibilar. Våra hemlarm har till och med kamerabevakning.

Vart är vi på väg? Vilket samhälle ska vi få och till vilket pris?

Materialismen och egoismen leder oss till ett betydligt kallare klimat mellan människor. Politiken måste gå före och våga satsa så att ingen faller utanför.

Det löser sig bara alla kommer i arbete säger regeringen och andra. Ja, det är den viktigaste kuggen för att lösa problematiken, men arbetslösheten ökar!

Parallellt måste vi satsa på psykvården, satsa på barn och ungas fritidsaktiviteter och skola, vi behöver ha fler socialarbetare och poliser, vi behöver fler frivilliga som aktiverar sig i föreningslivet. Det behövs mer resurser till omsorgen. Det finns betydligt fler områden som det behöver satsas på än de jag räknar upp.

Men vi kan antingen prioritera fler jobbskatteavdrag eller använda de gemensamma resurserna till att bygga ett varmare samhälle där vi bryr oss om varandra.

Då och då är det någon ledande socialdemokrat som uttrycker sin oro för partiets situation. Idag kom återigen en opinionsundersökning som visar vårt partis låga siffror. Ylva Johansson kommenterade på sin blogg och menar att Socialdemokraternas nuvarande problem är vårt egna fel. Det är inget konstigt med det. Det har Håkan Juholt sagt under hela sin höstturné. Det är bara vi själva som kan få skutan på rätt köl igen. Jag håller med Ylva Johansson och Håkan Juholt i den analysen.

Men snabbt börjar allt för många att blogga och skriva att nu måste vi prata politik och inte hålla på med interna diskussioner. Just det, men gör det då! Det finns så många vardagsproblem och systemfelaktigheter som socialdemokratin har lösningarna på.

De hårda kraven och neddragningarna på sjukförsäkring och A-kassan tvingar människor att söka försörjningsstöd. I Östergötland har dessa kostnader ökat otroligt mycket: i Mjölby ökar övervältringen av kostnaderna från 19 miljoner kr 2006 till 29, 5 miljoner år 2010. Under samma period nästan fördubblades kostnaderna i Finspång från 11,7 till 19,6 miljoner kronor, och i Motala var förändringen 8 miljoner kronor.

De förändringarna kan naturligtvis bero på många olika orsaker, men de har en direkt koppling till det försämrade skyddsnät som kan drabba varje enskild löntagare i Sverige. I Mjölby hade nämligen 35,7% av de med försörjningsstöd det på grund av ingen eller för låg A-kassa. I Finspång var siffran 59,9%, dvs sex av tio personer hade inget vettigt allmänt försäkringsskydd. Det är ett helt sjukt system!

Nu behöver vi alla prata politik och visa vår vilja till förändring av ett välfärdssystem som är på väg åt helt fel håll.

Aftonbladet rapporterar om Reinfeldts misslyckade jobbpolitik. Regeringen vill säkert väl och minska arbetslösheten och utanförskapet. Tyvärr har Reinfeldt och Borg lagt hela skulden på de arbetslösa. Regeringens paroll låter som stenåldersargument, ”Det finns jobb, bara man vill”. Tyvärr är det inte så. Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik för att människor ska få möjlighet att få jobb och möjligheten att dagligen åka och göra rätt för sig ihop med arbetskamrater.

Systemet är kajko när det finns stor arbetsbrist OCH hög arbetslöshet på samma gång. Enligt de senaste prognoserna kommer arbetslösheten att öka kraftigt. Det är nu viktigare än någonsin att investera för att skapa nya jobb och rusta människor för en tuffare arbetsmarknad. Arbetsmarknadspolitiken fungerar inte som den är nu.

Tommy Waidelich (S) har föreslagit en kompetenskommission som ska arbeta med att underlätta matchning mellan arbetsgivarnas behov och de arbetssökandes kompetens. Politikerna måste ta ansvar för att det upphandlas bristyrkesutbildningar.

Framtidsbranscher behöver få ökad skjuts och därför borde staten avsätta 1,6 miljarder de kommande fyra åren till lokala klimatinvesteringar.

Håkan Juholt föreslår omfattande investeringar i jobb och utbildning för unga, sammanlagt 57 400 platser inom högskolan, vuxenutbildningen i traineejobb och utbildningsvikariat. Vad är regeringens svar? Neddragningar inom hela vuxenutbildningssystemet.

För att skapa bättre möjligheter behövs riskkapital, det är en viktig del i jobbpolitiken, i vår politik finns därför förslag till en riskkapitalfond på tre miljarder kronor. Vad är regeringens svar? Hallå? Tyst eko….

Det finns ytterligare ett batteri av många bra förslag i Socialdemokraternas program och budget för att bekämpa arbetslösheten. Där finns idéerna. Fredrik Reinfeldt har själv misslyckats. Tyvärr drabbar det många oskyldiga.

Det låter som en självklarhet för någon som är socialdemokrat eller i närheten. Politikens grundläggande uppgift är att lösa människors nutida problem, men även förebygga framtida.

Vardagsproblemen är väldigt olika. För vissa räcker inte tiden till, för andra räcker inte maten till, för vissa kommer inte bussen när den ska, för andra behövs bättre flygförbindelser. Det är olika behov och problem som behöver lösas.

Jag är en aning kritisk till den moderna demokratiska socialismen som i allt för mycket fortfarande bygger på materialism. Klart att alla måste ha en bra försörjning, mat på bordet och varma kläder. Men jag är övertygad om att vi även måste lösa andra problem än de rent materialistiska.

Jag ska ge ett exempel.

I vår idrottsklubb försöker vi sälja kläder, lotter, solkrämer och annat för att få in pengar så vi kan hålla nere på kostnaderna för att alla ska kunna vara med och spela fotboll eller innebandy.

För vissa skapar detta möjlighet för barnen att vara med, för andra skapar detta ännu mer tidsbrist. Man ska inte bara hinna skjutsa barn till träningen, man ska även lägga ner tid på att dra in pengar till klubben.

Med högre aktivitetsstöd från stat och kommun skulle föreningslivet kunna finansiera sin verksamhet, hålla nere avgifterna och slippa fokusera stor kraft på försäljning. Det skulle leda till att alla kan vara med, men även att man inte tär på människors tid.

Med en breddad diskussion som inte bara fokuserar på materialism inser även de, som har det ganska bra ekonomiskt, att vår politik ger mer tid att leva. Jag vill inte påstå att detta är lösningen på alla problem, men det ger en vink om vad politik kan handla om, så att det gynnar alla.