7 Jan 2010
Försämring för fack ger politiker mer makt
Redan tidigt i industrialismen insåg arbetarna behovet av att skydda sig. A-kassan har, liksom flera andra försäkringar, bildats av arbetskollektiv och senare fackföreningar. Arbetare som gått ihop för att försäkra sig mot arbetsgivarens godtrogenhet och en försäkring som håller upp lönerna.
Om A-kassan är tillräckligt hög får vi inte låglöneauktion på lönemarknaden. Ett sätt att skapa stabilitet och inte skapa arbetare som konkurrerar med varandra om lägre löner. Men A-kassan ska inte vara så hög att den arbetslöse inte söker nytt jobb. Det gäller att med fingertoppskänsla ligga på en ”lagom” nivå.
Staten har tyckt att detta är en bra modell och stöttat med stora ekonomiska resurser.
Alliansregeringens ideologer såg tidigt att detta var en av orsakerna till att fackföreningarna är starka i Sverige. Att det håller ett högt medlemsskap i facket. Med många anslutna medlemmar blir facket en stark spelare.
Den svenska modellen på arbetsmarknaden innebär att tre parter samarbetar, arbetstagarna, arbetsgivarna och staten. Men för att det ska fungera behöver facket och arbetsgivarna ha en liknande styrkeposition, och staten ska hålla sig utanför de delar som fack och arbetsgivare kan förhandla om.
Om staten i detta läge lägger sig i och försämrar för en part, då börjar hela modellen att halta. Det har redan börjat sedan den borgerliga regeringen försämrat för A-kassorna. Staten har gett ett stöd till a-kassan som har försämrats betydligt sedan valet 2006. Utan det stödet har de olika fackfäöreningarnas försäkringar blivit allt mer sårbara.
Det har inte bara inneburit att högre avgifter, utan drabbar även servicen på a-kassorna. Långa köer i telefon och långa köer för utbetalning riskeras. Men det drabbas vi ju av från den statliga Försäkringskassan också.
Regeringen ville först förstatliga a-kassorna, men har sedan ändrat sig till att enbart försämra möjligheten att bedriva ett bra skydd för den som riskerar att bli arbetslös.
Det här är ett tankesätt som inte är nytt för Reinfeldt, utan användes av Margaret Thatcher när hon bekämpade den engelska fackföreningsrörelsen på 80-talet.
Med en förskjutning av styrkeförhållandena inom den svenska modellen, riskeras att hela modellen spricker. Att vi liksom andra länder styr arbetsmarknaden mer med politiska beslut än med förhandlingar med arbetsmarknadens parter. Det blir en modell där politikerna styr allt mer.
Ett förstatligande av A-kassan riskerar således att makten över releationen arbetare och arbetsgivare styrs över till Riksdagen istället för mellan parterna själva. En utveckling som inte gynnar någon.
Tips om läsning:
SvD skriver idag om hur regeringen hanterar de sjuka och hur de tvingas in i arbetslöshetessystemet istället.
Man hör ju ofta att många är med i facket just för a-kassans skull. Så med utgångspunkt därifrån kan jag hålla med om att det är viktigt att facken fortsätter med hanteringen. Men som tidigare aktiv i en lokal fackklubb måste jag framhålla att det finns massor av andra skäl som motiverar att man är fackmedlem.
rolf berzell
januari 7th, 2010 at 10:32permalink
Ja, det kan jag lova att det finns många skäl till varför man ska vara medlem i facket, inte minst i tider av en moderatledd regering.
Men när det gäller A-kassan har regeringen försämrat så att avgifterna är skyhöga för vissa och orättvisa. Moderaterna har natyrligtvis en baktanke med att om många lämnar A-kassan så kommer dom att konkurrera med lägre löner. Då får vi en låglönespiral. Inom vissa branscher finns den redan. Människor som måste ha flera jobb för att kunna försörja sig själva och sina familjer.
Även om A-kassan är statlig kan den vara orättvis i förhållande till olika branscher. Det är beroende på regeringens vilja.
Det finns många skäl för en högerregering att slå sönder fackföreningsrörelsen och minska skyddet vid arbetslöshet. Reagan gjorde det i USA, Thatcher gjorde det i England, Reinfeldt gör det i sverige.
Det är av högsta vikt att vi i september byter regering och får en Socialdemokratiskt styrd regering. Det kommer att ta lång tid att reparera det som borgarna rivit ned när det gäller tryggheten på arbetsmarknaden. Men det arbetet påbörjas så snart Sahlin klivit in i Rosenbad.
Roger Berzell
januari 7th, 2010 at 10:55permalink