Jag och Israel är inte sams

Jag har precis kommit till Arlanda efter en flygresa från Tel Aviv i Israel. Flygresan har gått jättebra, förutom en reskamrat som var krasslig hela resan. Men jag hoppas hon repar sig snart.

När vi kom till flygplatsen skulle bagaget gås igenom innan vi fick checka in. En man kollade våra pass och frågade hur länge vi varit i Israel och vad vi gjort.

Vi berättade att vi träffat Al-Fatah och rest runt i en vecka. Han reagerade märkbart och bad oss vänta så skulle han kontrollera något. Efter en stund var han tillbaka med någon form av högre befäl. Befälet frågade samma sak och såg inte ut att gilla oss.

Vi fick ett klistermärke satt på våra pass och på alla våra väskor. Vi hade blivit klassade som “32”. Vi förstod genast att vi inte ansågs som några vanliga turister. De frågade hur vi tre kände varandra.

Vi berättade att vi jobbar för Socialdemokratiska partiet i Sverige som distriktsombudsmän. Nu blev vi framsläppta till den första väsk-röntgen.

När alla mina väskor var röntgade blev jag ombedd att gå till kontrolldisken där alla mina väskor öppnades och en man hade en bombkollssticka som han rotade runt. Det håller på en bra stund. Så dyker samma befäl som tidigare upp och ber om att få se passet. Han frågar vilket flyg jag ska med.

Han som rotar i mina väskor har nu fått sällskap och min resväska gås igenom för tredje gången. Nu har deras fokus hamnat på min bärbara dator. Min laptop gås igenom och röntgas fyra gånger. De vänder och vrider som om de aldrig sett en dator förut. Nu är de fyra personer som deltar i kontrollen av min dator.

Den första kontrollanten är tillbaka i min resväska och har nu hittat min laddare till telefonen och raklöddret. Raklöddret bombkollas och efter samråd med alla fyra kommer dem fram till att den ska röntgas. Då och då kommer någon fram och vill kolla på mitt pass. Det kontrolleras att oräkneligt antal gånger.

Mannen som gått igenom min väska ber mig att lägga tillbaka alltihop i resväskan och ber om ursäkt för röran i min väska.

Men handbagaget, ryggsäcken och datorn har jag inte fått ännu. Då ber han mig att följa med för jag ska igenom en larmbåge. Men först tar han mitt pass och mina två reskamrater blir också av med sina pass för att en i säkerhetspersonalen ska checka in oss på planet så att vi inte missar det.

Nu går min säkerhetsman och jag till ett bås en bit bort i hallen. Där ska jag ta av mig skor, glasögon, klocka och tömmer alla fickor. Han tar alltihop samt mobilen och kameran och går iväg. Själv sitter jag i ett litet kalt rum endast i strumpor, byxor och skjorta. Jag är säkert där en femton minuter innan han är tillbaka. Under tiden står metalldetektorbågen och tjuter hela tiden. En aning enerverande.

När han är tillbaka ska jag gå igenom metalldetektorn och sedan får jag ta på mig allt. Sedan går vi tillbaka till mitt bagage som nu är nedtryckt i mitt bagage. Mannen har nu blivit min personliga vakt och han följer med när jag checkar in bagaget och följer med hela tiden fram till passkontrollen. Där säger vi adjö till varandra. Det hela tog en och en halv timme och vi hann lagom tills planet skulle gå.

Min kvinnliga reskamrat fick gå igenom samma sak, medan vår manliga reskamrat endast fick bagaget genomgått en gång.

Nu när jag är på Arlanda ser jag att de bara slängt ned sakerna. De väl inpaketerade porslinet ligger nu endast i en plastpåse utan skyddspapper. Min telefonladdare är helt borta.

Det här var ingen säkerhetskontroll. Det var enbart trakasserier för att vi varit och träffat palestinier.

Jag har fått massor med nya vänner inom Al-Fatah och andra palestinier. Däremot har jag inte fått några vänner i Israel. Det är säkert inga fel på israeler, men den Israeliska staten och jag är i alla fall inte kompisar just nu.