Tyvärr tror många att barnfattigdom bara finns i Afrika och Asien. Att i Sverige finns ett skyddsnät som ser till att inga barn hamnar i fattigdom. När jag skriver

tyvärr menar jag att många blundar för frågan i Sverige. Problemet behöver lyftas upp av regeringen för att det ska sättas in åtgärder.

Tyvärr är inte barnfattigdom i Sverige så ovanligt som många tror. Men att inte ha råd att ge sina barn vad de behöver, ger många föräldrar en skamkänsla som de inte borde ha. Men de lyckas att dölja det på olika sätt.

Alexandra Pascalidou skrev i sin krönika i Metro så här:

”Häromdagen när jag ledde ”Ring P 1” fick jag mejl av en mamma i Luleå som berättade att hon sjukanmäler sina barn när det är friluftsdag. De låtsas vara sjuka för att hon inte har råd att skicka med dem matsäck eller inte har en slant över för att hyra skidor när det varit dags för slalomutflykter.”

I Extra Östergötland fanns i i veckan en liten artikel om att antalet barnfamiljer som vräks från sina bostäder ökar. Det är inte acceptabelt att något barn ska behöva vara med om att bli vräkt.

Regeringen har sänkt skatterna och samtidigt torpederat skyddsnätet. A-kassan och Sjukförsäkringen har blivit så skadeskjutet att människor får gå till kommunernas socialbidrag för att kunna försörja sig. Ett problem med det är att det är staten som har kostnader för A-kassan och sjukförsäkringen, medan det är kommunerna som har kostnader för socialbidrag.

Kommunerna har fått kostnader som staten borde tagit, men staten (Borg och Reinfeldt) har istället sänkt skatterna.

Kommunerna borde få starka muskler och sätta in tuffare åtgärder för att minska barnfattigdomen. Staten har en viktig roll att fylla även här, men det är kommunerna som ansvarar för att det finns bra skola, fritid och familjestöd.

Det borde finnas en lag mot att vräka barnfamiljer. Det borde vara självklart att alla skolor serverade frukost. det borde vara självklart att det skulle vara förbjudet att ta ut avgifter i skolan eller överlåta skollunchen till matsäck som ska skickas med hemifrån. Det borde vara självklart att stat och kommun stöttade fritidssysselsättning till barn och unga så att alla har råd att vara med.

Sänkta skatter i all ära är väl bra, men det är betydligt viktigare att vi tar väl hand om barnen.

Det är viktigare för samhällsutvecklingen vilken politik som bedrivs eller önskas bedrivas än hur relationer och passningsspel mellan politiker fungerar. Jag vill se en ökad diskussion om det politiska sakinnehållet. Högt till tak och med öppen dörr där människor välkomnas med sina idéer.

Igår skrev Matilda Ernkrans (S) och Veronica Palm (S) om “Miljonprogrammen nyckel till Sveriges”. Socialdemokratisk välfärdspolitik med klimatfrågan i fokus. Regeringen har inga visioner på området, men det har Socialdemokraterna. Ernkrans och Palm skriver:

” av åldersskäl krävs en storskalig renovering av miljonprogrammets bostäder. Runt 650 000 lägenheter behöver renoveras omedelbart. Dessa bostäder står inför nödvändig upprustning driven av naturligt slitage och åldrande, stundtals bristfälligt underhåll och är i behov av energieffektivisering. Det handlar om lönsamma investeringar som minskar energikostnaderna och hjälper oss att nå klimatmålen. Det finns idag väl beprövad teknik för att renovera bostadshus så att energiåtgången minimeras. Energieffektiviseringen är klimatpolitikens mest lågt hängande frukt, en lönsam åtgärd som minskar vårt beroende av fossila bränslen.”

[…]

¨För ett komma igång med renoveringen av miljonprogramsområdena föreslår vi Socialdemokrater ett garantisystem med lånegarantier för upprustning av lägenheter i flerfamiljshus på 1,5 miljard kronor 2013–2015. Samtidigt föreslår vi att pröva möjligheten till vitesföreläggande av fastighetsägare som inte uppfyller rimliga krav på underhåll och renovering av sina fastigheter. Denna nödvändiga upprustning av miljonprogrammet kan skapa upp emot trettiotusen arbetstillfällen årligen.¨

Förslaget ger ökad välfärd åt dem som lever i miljonprogramslägenheter idag, men är även en utveckling som fokuserar på att lösa klimatproblemen.

Idag läser vi Anders Ygemans kritik mot regeringen och deras bristande politik på järnvägen. Anders skriver att

¨vi socialdemokrater kraftigt vill höja järnvägsinvesteringarna, tydliggöra järnvägens organisation och skapa långsiktiga förutsättningar för ett fungerande underhåll. Det är hög tid för att investera i ny kapacitet och nya järnvägsspår. Det är hög tid att börja projektera för Sveriges första snabbjärnvägar mellan Stockholm och Linköping samt mellan Göteborg och Borås¨.

Vad är regeringens svar på järnvägen? Nada!

Inom Socialdemokraterna finns många svar på vardagsproblem och framtidens utmaningar. Där vi inte har svaren är vi nyfikna på andras lösningar och hur vi kan finna lösningarna tillsammans. Med konstruktiva diskussioner om politikens innehåll formas ett bättre Sverige.

Politik handlar inte huvudsakligen om spelet som ska kommenteras. Det är inte fotboll vi tittar på. Vi formar samhället och då behövs hela tiden diskussion och nya idéer.

Sverige har blivit kallt och det har pågått länge. Jag lägger inte hela skulden på alliansregeringen, men de senaste fem åren har det gått lavinartat utför.

Människor som mår psykiskt dåligt tvingas bo på gatan eller lever under undermåliga förhållanden. Unga människor som inte känner sig behövda eller ens efterfrågade tappar livsgnistan. Ett klimat i Sverige som bygger mer på att ta hand som sig själv och de sina. Under 2011 svarade Reinfeldt på en fråga om vad de som utförsäkras från sjukförsäkringen ska göra. – Ja, de får väl ta hjälp av nära och kära, svarade han. Hm…..

Även väletablerad medelklass blir drabbad. Kanske inte så ekonomiskt som livskvalitétsmässigt. Jo, visst har de fått det bättre eftersom de får subventionerad hemhjälp, men i övrigt hamnar även dessa i det kalla samhället.

Rädslan för andra människor och det otrygga samhället när man går ut drabbar även medelklassen. Rädslan för pedofiler och andra våldsverkare gör att vi skjutsar våra barn vart de än ska. Rädslan för att gå hem genom parken efter mörkrets inbrott är en hård fotboja för många, även inom medelklassen. Rädslan att våra äldre ska misskötas inom äldreomsorgen drabbar alla.

Vi sätter larm på våra hus och bilar. Vi skaffar privata pensionsförsäkringar och många säkert även sjukvårdsförsäkringar. Barnen får speciella försäkringar så vi garanterar oss ekonomiskt om något skulle hända dem.

Kamerabevakningen på allmänna platser ökar lavinartat. Kamera vid bankomaten, vid och i butiken, vid trafikövervakning, vid “oroliga” platser, på tåg och bussar, i taxibilar. Våra hemlarm har till och med kamerabevakning.

Vart är vi på väg? Vilket samhälle ska vi få och till vilket pris?

Materialismen och egoismen leder oss till ett betydligt kallare klimat mellan människor. Politiken måste gå före och våga satsa så att ingen faller utanför.

Det löser sig bara alla kommer i arbete säger regeringen och andra. Ja, det är den viktigaste kuggen för att lösa problematiken, men arbetslösheten ökar!

Parallellt måste vi satsa på psykvården, satsa på barn och ungas fritidsaktiviteter och skola, vi behöver ha fler socialarbetare och poliser, vi behöver fler frivilliga som aktiverar sig i föreningslivet. Det behövs mer resurser till omsorgen. Det finns betydligt fler områden som det behöver satsas på än de jag räknar upp.

Men vi kan antingen prioritera fler jobbskatteavdrag eller använda de gemensamma resurserna till att bygga ett varmare samhälle där vi bryr oss om varandra.

Men snabbt börjar allt för många att blogga och skriva att nu måste vi prata politik och inte hålla på med interna diskussioner. Just det, men gör det då! Det finns så många vardagsproblem och systemfelaktigheter som socialdemokratin har lösningarna på.

De hårda kraven och neddragningarna på sjukförsäkring och A-kassan tvingar människor att söka försörjningsstöd. I Östergötland har dessa kostnader ökat otroligt mycket: i Mjölby ökar övervältringen av kostnaderna från 19 miljoner kr 2006 till 29, 5 miljoner år 2010. Under samma period nästan fördubblades kostnaderna i Finspång från 11,7 till 19,6 miljoner kronor, och i Motala var förändringen 8 miljoner kronor.

De förändringarna kan naturligtvis bero på många olika orsaker, men de har en direkt koppling till det försämrade skyddsnät som kan drabba varje enskild löntagare i Sverige. I Mjölby hade nämligen 35,7% av de med försörjningsstöd det på grund av ingen eller för låg A-kassa. I Finspång var siffran 59,9%, dvs sex av tio personer hade inget vettigt allmänt försäkringsskydd. Det är ett helt sjukt system!

Nu behöver vi alla prata politik och visa vår vilja till förändring av ett välfärdssystem som är på väg åt helt fel håll.

Systemet är kajko när det finns stor arbetsbrist OCH hög arbetslöshet på samma gång. Enligt de senaste prognoserna kommer arbetslösheten att öka kraftigt. Det är nu viktigare än någonsin att investera för att skapa nya jobb och rusta människor för en tuffare arbetsmarknad. Arbetsmarknadspolitiken fungerar inte som den är nu.

Tommy Waidelich (S) har föreslagit en kompetenskommission som ska arbeta med att underlätta matchning mellan arbetsgivarnas behov och de arbetssökandes kompetens. Politikerna måste ta ansvar för att det upphandlas bristyrkesutbildningar.

Framtidsbranscher behöver få ökad skjuts och därför borde staten avsätta 1,6 miljarder de kommande fyra åren till lokala klimatinvesteringar.

Håkan Juholt föreslår omfattande investeringar i jobb och utbildning för unga, sammanlagt 57 400 platser inom högskolan, vuxenutbildningen i traineejobb och utbildningsvikariat. Vad är regeringens svar? Neddragningar inom hela vuxenutbildningssystemet.

För att skapa bättre möjligheter behövs riskkapital, det är en viktig del i jobbpolitiken, i vår politik finns därför förslag till en riskkapitalfond på tre miljarder kronor. Vad är regeringens svar? Hallå? Tyst eko….

Det finns ytterligare ett batteri av många bra förslag i Socialdemokraternas program och budget för att bekämpa arbetslösheten. Där finns idéerna. Fredrik Reinfeldt har själv misslyckats. Tyvärr drabbar det många oskyldiga.

Vardagsproblemen är väldigt olika. För vissa räcker inte tiden till, för andra räcker inte maten till, för vissa kommer inte bussen när den ska, för andra behövs bättre flygförbindelser. Det är olika behov och problem som behöver lösas.

Jag är en aning kritisk till den moderna demokratiska socialismen som i allt för mycket fortfarande bygger på materialism. Klart att alla måste ha en bra försörjning, mat på bordet och varma kläder. Men jag är övertygad om att vi även måste lösa andra problem än de rent materialistiska.

Jag ska ge ett exempel.

I vår idrottsklubb försöker vi sälja kläder, lotter, solkrämer och annat för att få in pengar så vi kan hålla nere på kostnaderna för att alla ska kunna vara med och spela fotboll eller innebandy.

För vissa skapar detta möjlighet för barnen att vara med, för andra skapar detta ännu mer tidsbrist. Man ska inte bara hinna skjutsa barn till träningen, man ska även lägga ner tid på att dra in pengar till klubben.

Med högre aktivitetsstöd från stat och kommun skulle föreningslivet kunna finansiera sin verksamhet, hålla nere avgifterna och slippa fokusera stor kraft på försäljning. Det skulle leda till att alla kan vara med, men även att man inte tär på människors tid.

Med en breddad diskussion som inte bara fokuserar på materialism inser även de, som har det ganska bra ekonomiskt, att vår politik ger mer tid att leva. Jag vill inte påstå att detta är lösningen på alla problem, men det ger en vink om vad politik kan handla om, så att det gynnar alla.

Dagens artikel i aftonbladet om mannen som lämnades att dö framför TV:n ger en så fasansfull bild av girigheten inom omsorgen.

I Linköping jämförs äldreomsorg med stolstillverkning (!) av moderater och kristdemokrater. De menar att alla har rätt att göra vinster. Hemsk människosyn att vinster ska gå före människor.

Jag vill nu se en nationell kriskommission som ser över den överkommerciella omsorgen.

När jag letar upp på regeringens hemsida vem som är handelsminister finner jag att hon heter Ewa Björling och är moderat. Dags att hon visar sig och vågar gå i bräschen och ploga väg för de svenska företagen i Indien och Afrika. Vad behöver de svenska företagen för stöd för att öppna nya marknader? Storföretagen finns redan där, men hur ser det ut för andra mindre företag?

Dags för Ewa Björling att kliva fram från anonymiteten och visa handlingskraft, hon är ju i alla fall handelsminister.

Hur vi utser våra företrädare i olika organisationer är intressant. Ofta handlar det lokalt i den lilla föreningen om att finna någon som vill ta på sig ansvaret för en speciell uppgift. Valberedningens arbete blir inte sällan att övertala någon att ta uppdraget.

I andra fall i exempelvis mindre partier finns det ofta flera som är sugna på uppdraget som partiledare/språkrör. Det ger möjlighet att påverka sitt parti i en viss riktning. Som en följd av att bli vald hamnar man även i organisationens historieböcker.

De mindre partiernas partiledarbyten brukar få en behaglig mediabevakning och kandidaterna kan åka runt i landet utan att någon egentligen känner igen dem. Nyhetsrapporteringen påminner om en trivsam händelse när det beskrivs lokalt.

När ett parti som vill ha statsministerposten ska välja partiledare blir intresset naturligtvis större. Den som säger sig vilja leda landet måste stå pall och alla vill ha sina synpunkter framförda, även de som inte är partimedlemmar. Det måste respekteras.

Om det är en blivande statsministerkandidat som ska väljas blir naturligtvis medias intresse allt intensivare och de kräver att få svar på vem som ska väljas. Varje potentiell kandidat ska vändas ut och in och synas. Alla gamla ovänner och oförrätter har väldigt lätt att få medieplats. Den som är tänkbar kandidat riskerar att få sina negativa sidor uthängda till allmän beskådning, trots att denne inte ännu är vald. Vem vill ställa upp på något sådant?

Jag har länge tyckt att det bästa vore om partiets valberedning vaskar fram tre kandidater som får åka land och rike runt och plädera för sin sak.  Sedan står de alla tre till kongressens förfogande till att bli partiledare.

Efter det omänskliga mediadrevet mot Håkan Juholt inser jag allt mer att ingen vill utsättas för något sådant. Socialdemokraterna är inte som något annat parti. Våra partiledarkandidater ska tåla mer än andra. Det kommer att bli svårt att hitta tre kandidater som ställer upp på dessa spelregler och samtidigt är lämpliga att leda Sveriges största medlemsburna parti.

När Mona slutade som partiledare och vi skulle utse en ny partiledare drev media partiet och kanske valberedningen framför sig. Bloggare och andra krävde öppenhet och demokrati.

Själva processen som sådan var nog inte så dålig som media påstått. Först fick partiorganisationen runt om i landet skicka in kriterier på sådant som vi tyckte att partiledaren skulle ha. Därefter satte valberedningen ihop en lista med kriterier som var essensen av de inkomna förslagen. Sedan gick valberedningen ut till partidistrikten och bad oss komma in med förslag på personer som stämmer överens med kriterielistan. Förslagen skulle skickas in i bokstavsordning.

Media, bloggare och andra spekulerade i vem de tyckte/trodde skulle bli huvudkandidaten. Dessa medias kandidater fick sedan en efter en tacka nej eller avstod från att svara. Ingen av dem hade fått frågan från valberedningen, men enligt media hade de redan sagt nej.

Media och andra gick före valberedningen eftersom de inte visste hur valberedningen arbetade. På samma sätt gick det till redan när Göran Persson valdes. Media spelade in kandidat efter kandidat som fick tacka nej.

Hur medlemmarna får vara med och påverka är ofta upp till partidistrikten, arbetarkommunerna och hur alerta s-föreningarna är. Erfarenheten visar att det är väldigt olika runt om i landet.

Det är inte medias fel hur vi framstår eller hur vi formulerar oss. Det vore som någon sagt, det vore som att sjömannen skyller på havet. Vi måste acceptera och förstå hur havet fungerar. Det handlar om oss. Det handlar om en intern trygghet i organisationen.

Oavsett vilken metod som kommer att användas kommer det att krävas två ingredienser. Dels att valberedningen har organisationens förtroende att göra sitt jobb. Den andra ingrediensen är förutsägbarhet. Alla måste veta vilka mått och steg som gäller i valberedningsprocessen. Det innebär att valberedningens ordförande hela tiden ska hålla partimedlemmarna och media uppdaterade om hur processen går och var den befinner sig i den processen.

Nu ska vi i Organisationsutredningen utarbeta ett förslag på hur valberedningsarbetet ska se ut i framtiden. Jag har, än så länge, landat i två delar som jag tycker är viktiga, så här långt. Valberedningsprocessen ska vara förutsägbar och det ska finnas tydliga kända riktlinjer. Valberedningen ska av förtroenderådet/kongressen få i uppdrag att hålla medlemmarna och media uppdaterade på vad som händer.

Det här är bara mina egna reflektioner som jag gärna vill ha synpunkter på. Låt oss kalla det en första testballong.

Enligt Rädda barnen är barnfattigdomen ett verkligt problem i Sverige. Under 2008 levde 220 000 barn i fattigdom – det vill säga 11,5 procent av de 2 miljoner barn som växer upp i Sverige.

Varför jämförs inte direktörers löner med afrikanska löner. Det har jag aldrig hört talas om. När direktörers löner och fallskärmar ska sättas ska det tydligen göras utifrån hur det ser ut på den arenan de befinner sig på. Varför gäller inte samma logik hos moderaterna när det gäller de som har det sämst?