Rädda Barnens rapport “Barnfattigdomen i Sverige 2010” visar att antalet barn som lever under fattiga förhållanden ökar. Men det gäller inte alla. Inom stora delar av befolkningen får barn det betydligt bättre. Klyftan mellan rika och fattiga barn ökar.
Bland barn till ensamstående föräldrar är barnfattigdomen mer än tre gånger så hög (24,7 procent) som bland barn till sammanboende föräldrar (8,1 procent).
Jag kan rabbla massor med nedslående statistik från rapporten. Du kan ladda ned den och läsa den själv…
Det är inte så lätt att vara förälder och ställa sig upp i klassrummet och säga på föräldramötet att vi inte har råd. Det är inte så lätt att i fotbollsklubben säga att vi kan inte köpa fler lotter eller sälja fler par strumpor. Det är inte lätt att hitta på en massa ursäkter så att ingen märker hur man har det, för ingen är ju fattig i dagens Sverige…
Samhällsproblemet med barnfattigdom är inget som är allmänt belyst och om vi i alla lägen ska ta hänsyn till de fattiga barnen kommer våra barn aldrig att komma iväg på skolresa eller få spela fotbollscup. Det blir i de flestas intresse att mörklägga barnfattigdomen. Om vi inte ser den, hör den eller pratar om den så finns den inte. I Sverige finns väl inga fattiga.
Barnfattigdomen kommer inte bara av sig själv och den löser sig inte av sig självt. En snabb genväg är höjda barnbidrag. Men det behövs en hel del annat.
Kommunernas politiker måste se till att skolan kan finansiera sin egen verksamhet. Det betyder att föräldrar inte ska behöva skicka med frukt, pengar eller material till skolan. Det ska skolan köpa in. Jag tror faktiskt att det står i Skollagen.
Neddragningarna inom idrotts- och kulturområdet måste vändas till satsningar. Aktivitetsstödet som barn- och ungdomsorganisationer kan söka skulle vara klockrent att dubbla. Det skulle ge en ordentlig morot för föreningslivet att arrangera mer verksamhet och det skulle ge en bättre ekonomi så att medlemsavgifter och egenavgifter kan hållas nere.
Skolledare, rektorerna, måste våga satsa på duktiga lärare och våga vägleda lärare som inte lyckas till andra karriärer. Klart att man först ska försöka hjälpa till att få dem att lyckas, men för varje kull som en lärare misslyckas med skapas allt för många missade chanser för eleverna.
Betydligt svårare att komma tillrätta med när det gäller barnfattigdom är strukturella problem i samhället. Arbetslöshet och inkomstnivåer är avgörande för barn har det. Fler behöver få jobb och de som inte har jobb måste få ekonomiskt stöd så att de klarar av arbetslösheten ekonomiskt. Det behövs fler utbildningsplatser för vuxna, det behövs mer resurser till svenska för invandrare, det behövs bättre bostäder i våra bostadsområden där genomsnittsinkomsten är som lägst. Det finns en hel del att göra.
Men så länge ingen orkar prata om barnfattigdomen kommer det att blir svårt att göra något åt den. Så länge det är bättre att låtsas som det regnar kommer inte frågan att ens bli politiskt gångbar.
Risken är att det enbart blir en rapport från Rädda Barnen. Jag hoppas att många vågar stå upp och kräva mer resurser till barnen, det kommer alla att tjäna på.