Vad ska man tro? I Japan, ett av världens mest högteknologiska länder,  riskeras en härdsmälta. Det sker just nu medan jag sitter på andra sidan Jorden vid mitt köksbord. I åratal har jag hört om hur säkert kärnkraften är.

Men nu, i det landet som kan tekniken bäst, där är de livrädda för en härdsmälta. Hela Japan riskeras om det vill sig riktigt illa. Hela Jordklotet kommer att påverkas.

Men det här kan inte hända här säger många. Det kunde inte hända i Japan heller, men nu håller en hel värld andan. Även om man stänger ned kraftverket måste kylningen fungera. Det är inte bara att trycka på en knapp.

Japans kärnkraft kan fara i luften. Det kan den göra i Harrisburg och det kan hända i Tjernobyl. Ändå hävdar kärnkraftsanhängare att kärnkraften är säker.

Ingen går säker så länge vi har kärnkraft.

Äntligen vågar kyrkan säga till regeringen att nu är det nog. Människor hamnar i akut fattigdom på grund av regeringens sjukförsäkringsregler.

- människor ska inte kunna ställas utanför alla försörjningsmöjligheter därför att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör olika bedömningar av deras arbetsförmåga — gemensamma bedömningar, giltiga och gällande i båda systemen, måste göras,

- för människor som inte längre bedöms ha rätt till sjukersättning eller arbetslöshetsersättning måste det finnas en möjlighet att få försörjningsstöd från socialtjänsten även om man exempelvis äger den bostad man bor i,

Uppropet från kyrkan visar på hur allvarlig frågan har blivit. Kyrkan går inte ut om det inte är riktigt allvarlig. Vill du slippa att läsa så finns ett tv-inslag här.

Jag blev förvånad över valberedningens förslag. Visserligen har jag hela tiden tyckt att Carin Jämtin är en riktigt bra partisekreterarkandidat. Men jag hade inte räknat med den kombinationen och Håkan har seglat upp som en kandidat de senaste dagarna.

Ända sedan jag jobbade ihop med Carin på SSU har jag följt hennes politiska väg. Den dagen hon på riktigt svor ifrån och tog avstånd från muren,  som går rakt igenom Palestina, då ökade min respekt för Carin. Hon har sina rötter djupt i folkrörelsepartiet och jag tror att hon har bra hörsel för goda idéer när det gäller partiets organisationsutveckling och förnyelse. Hon har en bred internationell erfarenhet och nu har hon även erfarenhet av kommunpolitiken.

Håkan Juholt har jag lyssnat på ett antal gånger och han är verkligen en inspiratör. Han har distans till politiken när han pratar om dess möjligheter. Han talar på ett sätt som får lyssnaren att haja till. Håkan har, liksom Carin, ett långvarigt djupt engagemang i folkrörelsepartiet. Den grunden hoppas jag att han fortsätter att bygga på.

Det finns säkert en hel del områden där Håkan och jag inte är överens. Det gäller faktiskt de flesta som sysslar med politik. Vi vänder och bänder på politiska sakfrågor och argument. Men vi respekterar kongressbesluten. Det är på kongressen de stora penseldragen dras. Det gäller oavsett om partiledaren heter Juholt, Damberg eller Östros.

Nu har vi, om två veckor, en nyvald partiledare som varit djupt engagerad i partiets verksamhet, som rest runt mycket i landet och som använder en stor skopa humor i sitt engagemang. Jag tror att politiken kommer att bli roligare med Juholt.

“ Kommunals undersökning visar att öppettiderna varierar mycket mellan olika förskolor. Vanligast är att förskolorna öppnar mellan klockan sex och sju på morgonen. Ungefär var femte förskola öppnar först efter klockan sju.

När det gäller stängningstider är det vanligaste att förskolan stänger mellan halv sex och sex på kvällen, men fler än var femte förskola stänger före halv sex. Det är ovanligt att förskolor har öppet efter klockan sex, endast var tionde förskola har det.”

Det finns en klyfta mellan oss som jobbar och dem som står utan jobb. Den klyftan växer genom regeringens skattepolitik. Klart att människor har svårt att inse att de får mer i plånboken på någon annans bekostnad. Det är nog lättare att blunda.
Sveriges Radio rapporterade att klyftan växer i Sverige. Från att vara ett land där vi bryr oss om varandra har vi redan blivit ett två-tredjedelssamhälle. De som har jobb får mer, sjuka och arbetslösa får mindre. Hur gick det med snacket om att minska utanförskapet? Varför pratar inte Moderaterna om det längre? Det märkliga är att många som jobbar inom vården och omsorgen har fått mer i plånboken, tror de, eftersom skatten minskat. Men deras löner måste hållas nere eftersom skatten som kommun och landsting drar in ska betala lönerna. Märklig ekvation som inte alla tänker på. De som jobbar inom offentlig sektor kommer att förlora långsiktigt och de som behöver vård, skola och omsorg kommer att förlora.

Vi Socialdemokrater gick till val på att satsa mer pengar på sjukvården i Östergötland. Nu blev det inte en valseger utan Alliansen fortsätter att ansvara för sjukvården. Vi kommer sannolikt få se besparingar inom sjukvården, trots att ekonomin i samhället i övrigt går bra.

Mats Johansson skriver på sin blog om om underskotten och brist på resurser.

Med en röd-grön majoritet skulle ekonomin se annorlunda ut. Dessutom skulle satsningar på ohälsan hos unga fått mer surser, bara som ett exempel. Alla vet att med sämre ekonomi blir det sämre sjukvård. Det är logiskt.

God hälsa är grunden i välfärdssamhället. Om inte sjukvården fungerar, vad fungerar då i ett välfärdssamhälle? Om vi inte tar hand om sjuka och skadade på ett bra sätt liknar vi djursamhället.

Privata försäkringar inom sjukvården drar i sär samhället. De som har råd kan köpa sig vård, andra får ta det som blir över. Om de rika tar försäkringar för att få vård blir det svårt att motivera dem att betala skatt för att andra ska få det. Den generella välfärden riskerar att spricka.

Feminismen har fått en tillbakagång. Det har blivit stora bakslag under de senaste åren. Klart att det kanske blir fler tjejer i parlamenten runt om i landet. Men när vi ska utse EN person blir det allt som oftast en man. Av partiledarna är de flesta män. Av de ekonomitalespersonerna i partierna är övervägande män. Inom mitt eget parti är ombudsmännen övervägande män, bland distriktsordförandena är majoriteten män.

På arbetsmarknaden fortsätter orättvisorna när det gäller lönen. Ju fler avsteg från kollektivavtal, desto större skillnader i lön. Det är fortfarande kvinnor som är mer hemma från jobbet än män. Fler män åker i egen bil än antalet kvinnor, eftersom kvinnorna åker kollektivt i högre utsträckning.

Tjejer får sämre träningstider än killar. Programledare glömmer att det finns elitfotbollslag. Inställning till status inom idrotten är genusberoende. Visserligen inom en hel del områden spelar det faktiskt ingen roll hur genusfrågorna ser ut. Men inom de flesta spelar det en stor roll. Om vi vågar ha genusglasögon på oss när vi diskuterar politik, när vi går på föräldramöten och när vi sitter i idrottsklubbens styrelse, då kan vi göra underverk.

Jag är förälder till två tjejer som inte kommer att ta skit. Det uppfostras de till. Men samhället runt omkring fungerar fortfarande på ett sätt som särbehandlar barn, och vuxna, beroende på kön. Det är tusan i mig inte okej. Det behövs en feministisk rörelse. Inte ett enstaka parti med en före detta partiledare. Utan ett seriöst jämställdhetsarbete som män och kvinnor tar på allvar. När Feministiskt initiativ bildades gick liksom luften ur hela frågan.

Någon skulle behöva syna alla som påstår sig vara feminister. Vad gör dem för att kriga för ett jämställt samhälle egentligen? Jag funderade på att laserbehandla mina ögon, men jag ska istället ta på mig mina genusglasögon och ge mig ut på exkursion. Ska någon mer hänga med?

Jag tjatar en hel del om att politiken ska vara ett verktyg för att underlätta människors vardag. Det handlar om att få ihop sitt liv ekonomiskt och praktiskt. Men vi är oerhört beroende av varandra, även om Alliansens politiker vill påstå något annat. Redan i inledningen på den socialdemokratiska kriskommissionens rapport hittar jag:

“Den socialdemokratiska människosynen säger att vi människor behöver stöd hos varandra för att utveckla vår frihet. Samhällsutveckling är inte bara något som händer, utan något som kan påverkas och styras. Att förena många olika krafter i samhället för att ständigt utveckla samhällsbygget.”

Det är det politik handlar om. Att förena olika krafter så att de drar åt samma håll och på så vis underlättar våra liv.

Kriskommissionens rapport innehåller en del som jag är kritisk till. Det är en del av politiken, att vara kritisk, men det finns delar som jag tycker lyfter. Där finns vardagliga idéer, men hämtar även en hel del i klassisk ideologi.

“Socialdemokratin är inte ett parti som andra. Det tar sin utgångspunkt i de sociala konflikter som uppstår i ett samhälle, och tror på politikens förmåga att skapa en bättre framtid. Socialdemokratin ska vara en folkrörelse byggd underifrån, som samlar många människor för att gemensamt forma denna framtid.“

På något sätt har 80-talets högervindar tvingat politiken på reträtt. Tyvärr har det även inneburit att samhället blivit allt mer individualiserat. Under de senaste åren har Sverige till och med blivit kallt och för många otryggt.

“En del av socialdemokratins problem ligger också i att partiet i praktiken accepterat att politikens möjligheter att styra har avlövats. Individens frihet och utvecklingsmöjligheter är beroende av hur det omgivande samhället ser ut. Dessa samhällsstrukturer kan bara påverkas gemensamt, det vill  genom demokratin och politiken.”

Många har fått det bättre ekonomiskt. Inkomsterna har ökat för många, men tryggheten har minskat i samma takt. För en tredjedel har inkomsterna minskat eller nästan försvunnit. Deras trygghet har helt försvunnit.

Så kan vi ju inte ha det!

“Nu behöver vi socialdemokrater ägna oss åt att formulera politiska visioner, utveckla reformer för en positiv samhällsutveckling och bilda opinion. Alla som idag är aktiva i partiet har ett mycket stort ansvar. Vi ska gemensamt arbeta för att vända utvecklingen.

Kriskommissionens rapport är en väldigt bra grogrund att bygga ifrån när vi formulerar en modern politik för Sverige. Nu krävs en ordentlig nystart.

Jag riktigt längtar till kongressen i mars.

Tags: Nystart, frihet, politik, Kriskommissionen, Socialdemokraterna, framtid, folkrörelse, Alliansen

Socialdemokratin är en stor rörelse. Över 100 000 medlemmar,  tillsammans med andra i arbetarrörelsen är vi mångdubbelt fler. Här finns idéer på en bred skala. Det är det som är styrkan i socialdemokratisk politik. Det är en av dem saker som är bra med oss socialdemokrater. Vi är öppna och pragmatiska.

Ann-Sofie Hermansson skriver i GP om när hon lärde sig köra lastbil, men än bättre poängterar hon att socialdemokratin måste gå före och skapa opinion, inte följa opinionen. Våra värderingar bär, även i ett samhälle där marknaden inte löser problemen.

På ett annat ställe ser jag Mikael Damberg på Youtube som lyfter fram socialdemokratisk skolpolitik som ett exempel. Vi kan inte bara hålla vackra högtidstal, vi måste även ta diskussionen på hur vi ska förändra och varför. Vi måste våga gå före med lösningar på problemen.

Precis som Ann-Sofies pappa var lastbilschaufför så var min det också. Jag satt ofta bredvid pappa i Scanian, högt över de andra bilarna. Men trots att han hade störst fordon och trots att de små var i vägen, körde han aldrig på dem. Ibland fick han vrida ratten höger och ibland fick han vrida ratten vänster. Det är precis så med socialdemokratisk politik.

Jag vet vart jag vill att socialdemokratin ska ta vägen. Alla människor ska ha möjlighet att förverkliga sina drömmar. De ska få frihet och möjlighet att nå dit. Alla människor ska ha möjlighet att lyckas. Vurpar man ska man få hjälp upp. Oavsett hur många gånger man vurpar.

Men trots att jag vet vart jag vill med socialdemokratin och samhället kommer jag fram till sakfrågor som tvingar mig att vrida ratten, ibland vänster, ibland höger. Det händer till och med att jag står på den hydrauliska bromsen. Men vi får inte lägga i handbromsen och ta rast. Samhället kräver hela tiden att vi är alerta och för samhället i den riktning vi vill.

Det här är spännande med socialdemokratin. Vi vet vart vi vill, men ibland gör vi olika bedömningar vid sakfrågorna. Vissa vrider höger, andra vrider vänster, vissa kör på rakt fram. Men vi är på väg åt samma håll. Ett Sverige där alla får plats och alla får möjligheterna.

Två kvinnor som jag respekterar stort är Anneli Hulthén och Carin Jämtin. Båda har bred erfarenhet av svensk, internationell och kommunal politik. Idag skriver de tillsammans i Aftonbladet att det är viktigt att många fler får möjlighet att lyckas och möjlighet att växa.

De skriver artikeln ur flera perspektiv som är fascinerande.

“Att lösa klyftor genom mer integration leder politiken fel. Den kommer lätt att handla om etnicitet, kultur och attityder. Vi har allt mer blivit övertygade om att uppmärksamheten i stället bör riktas mot den sociala rörligheten och vad vi kan göra för att öka den.”

Det här är ett spännande och utmanande sätt att se det politiska uppdraget. Jag gillar det.

“Det handlar om möjligheterna att ta sig till en annan social position än föräldrarna, att inte vara fastlåst av ett socialt arv.”

Det är tuffare att få bra betyg om man har föräldrar som inte har möjligheter att stötta i skolarbetet. Det handlar om praktiskt, men även förebildsmässigt.

Jag skulle kunna skriva att Sverige behöver en ny klassbekämpningspolitik, men skulle lätt bli inmotad som träig vänsterradikal. Istället skriver jag att vi måste bryta orättvisorna i samhället. Att människor måste får bättre möjligheter att lyckas. Det tror jag de flesta kan ställa upp på.

Kort och koncist föreslår Anneli och Carin att det behövs mer forskning och kunskaper inom området för att fler ska kunna göra klassresan i livet.

Läs artikeln här: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article8599398.ab