Moderaterna gick till val på att alla skulle få 1000 kronor mer i plånboken. Många av oss har fått 1000 kronor mer på lönebeskedet efter skatt, men samtidigt har andra kostnader ökat. Exempelvis har A-kasseavgiften och Trafikförsäkringen ökat i kostnad. Hyresbostäderna har blivit dyrare.

Men det som tusenlappen kostat oss är ett kallare Sverige. Ett Sverige där vi inte ska bry oss om varandra utan bara om oss själva och våra närmaste. Jag skräms av det nya Sverige som växer fram.

Alliansregeringen vrider åt tumskruvarna. Sjuka och arbetslösa hanteras som boskap och inte som människor. Sjukpenningen slutar att betalas ut för den som varit sjuk länge. I stället hamnar de sjuka i arbetsförmedlingens händer och ska söka arbeta i konkurrens med fullt friska.

Sverige har blivit orättvist. En majoritet av svenskarna tycker att vi nu har ett okänsligare, hårdare och mindre omhändertagande samhälle än tidigare. Regeringen har skapat ett hårdare klimat för de människor som behöver vårt välfärdssystem. Tilltron till välfärdssystemet har kommit på kant.

Kommuner tvingas dra ner på lärare, vi ser att sjukvården naggas. Privatiseringen inom kommuner och landsting är mer ideologisk än försvarbar.

Vi har varit med om ett systemskifte. 1/3-del har fått det betydligt sämre under de senaste tre åren. Den tredjedelen är sjuka, arbetslösa och äldre. Men där finns även den som inte kan leva på sin lön, utan måste ha flera låglönejobb. Hos denne hjälpte inga skattesänkningar.

Margret Thatchers England är förebilden för Allianspolitiken. Där en tredjedel ställs utanför samhället och slutar tro och slutar rösta. De allra rikaste har fått mest. Det gynnar inte någon gemenskap. Det ger ingen värme. Det skapar ett kallt Sverige.

Redan tidigt i industrialismen insåg arbetarna  behovet av att skydda sig. A-kassan har, liksom flera andra försäkringar, bildats av arbetskollektiv och senare fackföreningar. Arbetare som gått ihop för att försäkra sig mot arbetsgivarens godtrogenhet och en försäkring som håller upp lönerna.

Om A-kassan är tillräckligt hög får vi inte låglöneauktion på lönemarknaden. Ett sätt att skapa stabilitet och inte skapa arbetare som konkurrerar med varandra om lägre löner. Men A-kassan ska inte vara så hög att den arbetslöse inte söker nytt jobb. Det gäller att med fingertoppskänsla ligga på en ”lagom” nivå.

Staten har tyckt att detta är en bra modell och stöttat med stora ekonomiska resurser.

Alliansregeringens ideologer såg tidigt att detta var en av orsakerna till att fackföreningarna är starka i Sverige. Att det håller ett högt medlemsskap i facket. Med många anslutna medlemmar blir facket en stark spelare.

Den svenska modellen på arbetsmarknaden innebär att tre parter samarbetar, arbetstagarna, arbetsgivarna och staten. Men för att det ska fungera behöver facket och arbetsgivarna ha en liknande styrkeposition, och staten ska hålla sig utanför de delar som fack och arbetsgivare kan förhandla om.

Om staten i detta läge lägger sig i och försämrar för en part, då börjar hela modellen att halta. Det har redan börjat sedan den borgerliga regeringen försämrat för A-kassorna. Staten har gett ett stöd till a-kassan som har försämrats betydligt sedan valet 2006. Utan det stödet har de olika fackfäöreningarnas försäkringar blivit allt mer sårbara.

Det har inte bara inneburit att högre avgifter, utan drabbar även servicen på a-kassorna. Långa köer i telefon och långa köer för utbetalning riskeras. Men det drabbas vi ju av från den statliga Försäkringskassan också.

Regeringen ville först förstatliga a-kassorna, men har sedan ändrat sig till att enbart försämra möjligheten att bedriva ett bra skydd för den som riskerar att bli arbetslös.

Det här är ett tankesätt som inte är nytt för Reinfeldt, utan användes av Margaret Thatcher när hon bekämpade den engelska fackföreningsrörelsen på 80-talet.

Med en förskjutning av styrkeförhållandena inom den svenska modellen, riskeras att hela modellen spricker. Att vi liksom andra länder styr arbetsmarknaden mer med politiska beslut än med förhandlingar med arbetsmarknadens parter. Det blir en modell där politikerna styr allt mer.

Ett förstatligande av A-kassan riskerar således att makten över releationen arbetare och arbetsgivare styrs över till Riksdagen istället för mellan parterna själva. En utveckling som inte gynnar någon.

Tips om läsning:
SvD skriver idag om hur regeringen hanterar de sjuka och hur de tvingas in i arbetslöshetessystemet istället.

Mona Sahlin har gång på gång sagt att riksdagens partier behöver samarbeta så att inte Sverigedemokraterna ska bli vågmästare i riksdagen. I Expressen svarar partisekreterare Anders Flanking, Centerpartiet, att Sahlin enbart vill slå in en kil i det borgerliga samarbetet.  Hans reaktion är maktprotektionistiskt och ser enbart till vad som gynnar alliansen som politisk maktgrupp. Inte det som gynnar Sverige och demokratin bäst.

Alliansen verkar sträva efter ett tvåpartisystem. Vilket kanske är enda möjligheten för de små borgerliga partierna att överleva 4%-spärren, men det gynnar knappast demokratin.

Självklart är det målsättning för oss att bilda regering och majoritet med MP och V. Men i en parlamentarisk situation som kräver samarbete över blockgränsen behöver den som är ansvarstagande vara öppen för utökade samarbeten.

I Linköping har vi samarbetat med Centerpartiet i kommunen. Jag vet att det finns centerpartister som tyckte att samarbetet fungerade bra, likaså tycker jag. Men det finns nog centerpartister som ser det som omöjligt att samarbeta med  oss socialdemokrater. Kanske ännu mer omöjligt att samarbeta med oss tillsammans V och MP. Men i en parlamentarisk situation som kan uppstå måste vi vara öppna för ett samarbete över blockgränsen. Grunden för ett sådant samarbete bygger på Socialdemokrater, Vänsterpartister och Miljöpartister.

Den moderatledda alliansen var snabbt ut att erbjuda eget val inom hemtjänsten.  Jan-Willy Andersson, som jag faktiskt haft som lärare en gång i tiden, är ansvarigt kommunalråd för äldrefrågorna i Linköping. Han uttrycker en besvikelse över att bara 50 personer använt eget val och att det dessutom lett till att fem företag blivit utan kunder. 

96% av alla som har hemtjänst är nöjda med servicen.

På kommunfullmäktige ställde Elisabeth Gustafsson frågan till borgerliga majoriteten vad de har för idéer för att fler ska ställa upp som kontaktpersoner. Elisabeth fick enbart tystnad som svar.

Märkligt att ingen från majoriteten kunde svara på frågan. Till och med oförskämt mot alla dem som står i kö för att få sin rättighet att få ett stöd för att få en drägligare vardag.